Repo Man - 1984(Alex Cox)

Repo Man är på  ytan en klassisk 80-tals kultfilm. Storyn innehåller alla element som behövs: ett högt tempo, rapp dialog, ett kultigt och typiskt soundtrack(här representerat av lokala punkband) och ett galen blandning av genrer.

Det som gör Repo Man annorlunda är Alex Cox anarkistiska ton som skiner igenom i varje filmruta! Cox hamnade snabbt efter framgången med Repo man i trångmål med Hollywood och  gör numera så kallade "mikrobudget-filmer" långt ifrån de budgetar han hade att tillgå på 80-talet.

Jag tycker att Repo Man har ett högt underhållningsvärde än idag och bör avnjutas i goda vänners lag med några öl till en fredagskväll eller dylikt snarare än som i mitt fall med en kopp te och pannan i djupa rynkor. Vad som är helt tidlöst är också soundtracket främst då titellåten med Iggy pop och latinopunkbandet Plugz.

Uzumaki - 2000(Higuchinsky)

Uzumaki är en  japansk skräckfilm från 2000. Möjligtvis kan man med lite god vilja klassificera den som en skräckkomedi. Filmen är baserad på en mangaserie med samma namn. Jag  är inget större fan av manga men jag älskar japansk spelfilm och har sett flera mangabaserade skräckfilmer med varierande grad av behållning.

Filmen kretsar kring den unga tjejen Kirie som bor i den lilla hålan Kurouzo. Staden tas långsamt över av onda makter som använder Vortex-symbolen för att sprida sitt inflytande.

Det märks att den här filmen är baserad på en manga då den bibehåller mycket av de saker jag har svårt för även i många mangor. Karaktärerna saknar något som helst djup och är alla baserad på en egenskap eller gimmick. Detta gör att man inte bryr sig om karaktärerna då de ändå bara är karikatyrer. Uzumaki kan därför inte sorteras in bland de psykologiska asienskräckisarna som jag älskar så mycket. Den mest kända bland dessa är förstås fortfarande The Ring som introducerade modern asiatisk skräck för en stor västerländsk publik.

Vad kan Uzumaki istället erbjuda då? Underhållning och fantasi! En ny fantasifull dödscen är aldrig långt borta och även om alla visuella effekterna är baserade på samma vortex-symbol lyckas filmen hela tiden skruva till det(pun intended!) ytterligare lite till. Filmen är väldigt grön i sin färgton vilket klär den fint och även om en del av specialeffekterna är lite så där fulsnygga är den ändå visuellt tilltalande.

Kort och gott kan man säga att Uzumaki är en skräckfilm som inte är läskig, en komedi som inte är särskilt rolig. Men den är underhållande på ett sånt där oefterhärmligt japanskt vrickat manér. Kanske är det jag som är vrickad men trots att jag inte kan säga att Uzumaki är fantastiskt bra så är det något av en feelgood-film för mig.
Guilty pleasure!

Alice - 1988(Jan Svankmajer)

Den tjeckiske stop-motion animatören och surrealisten Jan Svankmajers tolkning av Lewis Carrolls Alice i underlandet var hans första långfilm och 'är också den första film av honom jag ser förutom några av de helt animerade kortfilmerna.
Filmen har på orginalspråk det klingande namnet Něco z Alenky, versionen som jag ser har engelskt tal, men det spelar inte så stor roll då alla röster görs av en berättarröst(som dessutom representeras av en närbild på ett par kvinnoläppar när rösten flikar in).
Jag satte mig inte ner med den här filmen förväntande mig något annat en en surrealistisk mardrömstolkning av Alicesagan och man måste väl säga att mina förväntningar besannades. Svankmajer har sagt att han själv inte gillar de andra filmatiseringar av sagan som finns då de berättar Alice som en saga med en inneboende moral och han ville skildra den mer som en dröm fri från sådana regler.


Tyvärr måste jag säga att filmen trots att den sannerligen är bisarr faktiskt blir en smula långtråkig i mina ögon. Svankmajers animation är imponerande och i hans kortfilmer mycket underhållande men all animation tillsammans med den avskalade berättarstilen gör att filmen känns rätt kall och död.
Har man ett brinnande intresse för animation kanske filmen blir intressantare än den var för mig. Det är nog ingen höjdare för de flesta barn heller även om berättarrösten i början säger att vi ska få se en film gjord för barn.

Jag ska nog ge Svankmajer en chans till någong gång han har bland annat gjort en Faustfilmatisering som kanske kan vara värd ett försök.
 Efter min inte allt för glödande rekommendation så kan du se filmen i dess helhet på youtube om du har lust:

Blow-Up - 1966(Michelangelo Antonioni)

Jag börjar med att tidig julaftonsmorgon bjuda mig själv på en cineastisk julklapp. Antonionis Blow-Up är en typisk filmvetarfilm och jag minns att den förevisades på tiden jag läste Filmvetenskap A på universitetet men jag har aldrig tagit mig tid att se den.

Filmen utspelar sig i 60-talets London där vi få följa den självupptagne modefotografen Thomas(David Hemmings). Då Thomas smygforograferar ett par i en park kommer han vad han misstänker är en mordgåta på spåren.

Jag ska inte skriva någon fantastisk djuplodande analys av den här rullen då detta är en film som tuggats igenom duktigt av människor med djupare intellekt än mitt. I grund och botten finns det några stycken orsaker till varför man snart anno 2012 fortfarande kan ta sig  tid att se Blow-up.

1. Man är en hipster. Filmen innehåller hur mycket klassiskt 60-tals mode och musik som helst. Konsertscenen med Yardbirds är en klassiker och groovy musik av Herbie Hancock spelas också flitigt. Egentligen är väl filmen lika mycket tänkt som kritik av den här glamorösa men tomma livsstilen men det stör inte den dedikerade hipstern.
2. Man intresserar sig för filmens filosofiska djup. Hur vi subjektivt bygger upp verkligheten omkring oss och hur den verkligheten snabbt kan raseras är frågor som lämpar sig ypperligt att behandlas i film och Blow-up gör detta medan vi distraheras av all den vackra ytan från punkt 1 och av den thriller liknande uppbyggnaden av ett spänningsmoment som aldrig riktigt anländer
3. Man uppskattar ett filmiskt hantverk av hög klass. Blow-Up var Antonionis första engelskspråkiga filmen men han var en veteran på den italienska filmscenenen och filmen är vackert filmad och klippt och håller ett rappt tempo trots att det ju egentligen inte händer så mycket under de dryga 90 minuterna. 

 Thats it! tilltalar någon av dessa tre dig tycker jag att du bör ta dig en titt någon gång när du har en och en halv timme att undvara. Antonioni åkte senare till USA och gjorde filmen Zabriskie Point(1970) som floppade så hårt att hans karriär aldrig riktigt återhämtade sig. Något som gör att jag defenitivt måste se den någong gång!

Startskott!

Hej,
Här tänker jag skriva lite om alla filmer jag ser. Jag snittar nog 150-200 om året så det lär blien del inlägg. Ibland bara lite korta kommentarer och ibland en längre recension beroende på vad jag tycker filmuschlingen förtjänar.

Jag är en sån där jobbig och pretentiös typ som ser mycket så kallad svår film; film med underlig handling, film från udda filmländer, gammal och obskyr smörja. Jag gör inte det för att att vara förmer än andra men att bara se filmer som känns som 47 andra filmer blir lite enahanda efter en stund.

Film ska dock alltid vara stimulerande att se! Om en film bara är jobbig och plågsam att se utan att för den delen beröra eller underhålla är den helt enkelt bara smörja oavsett om den är den senaste Hollywoodrullen eller en östeuropeisk new wave-film från sent 60-tal.

Där har ni mitt manifest. Då Kör vi!
God jul förresten....